Idag känner jag att jag behöver skriva av mig lite... Jag har gjort bort mig :-(
Igår så lekte jag och ett gäng flyttgubbar. Två av våra kära vänner byter ut staden Linköping mot lantliga Linghem. Riktigt trevligt hus by the way. Det gillas :-)
När själva flytten är klar så sitter vi alla samlade i köket och har precis avnjutit var sin pizza (eller i alla fall delar en en pizza - det var väldigt mkt mat på den). Varpå jag ställer frågan (då ingen annan i rummet pratar):
"Ska ni bo här nu?"
Såklart brister alla andra (14 stycken) ut i gapskratt. Här har vi alla hjälpt till att flytta i 5 timmar, klart som fan att de ska bo här! Säger inget om att alla skrattade - det skulle jag med gjort för det var en ganska så knasig fråga. Det förstår även jag (även om jag sekunden innan var väldigt puckad). Så där sitter jag, knallröd i ansiktet och med 14 personer som gapflabbar. Usch fy och blä vilken jobbig känsla.
Skäms både över att jag inte tänkte innan jag pratade och att jag är helt röd i fejat. Totalt bortgjord. Ångest delux. Ta mig härifrån. Kändes som tiden stod stilla och mitt i allt det sitter jag...
Har riktigt mkt ångest fortfarande för jag har svårt att släppa den jobbiga känslan som blev för mig. Och jag vet fortfarande inte vad jag egentligen menade med min fråga...
Nog om det...
I helgen så spelade vi Korp-SM. Alla lagen mötte alla i gruppspelet och vi var oslagbara. Vi vann alla 4 matcherna och hade med oss 15-4 i målskillnad. Vi var grymma!
Men till finalen så kändes det som att luften gick ur oss alla. Vår bästa spelare hade ont i ett knä och fick vila stora delar av finalen. Skyller inte bara på det men det var en match då stjärnan behövdes mer än någonsin. Men det fanns inte där. Vi hade inte styrkan. Varken fysiskt eller mentalt. Vi gjorde första målen men sedan tog det stopp. I halvtid stod det 1-3. Jag var övertygad om att det här inte skulle gå att vända. Och jag tror det var en känsla som infann sig hos många andra. Riktigt jävla surt att vi inte orkade hela vägen. Men ett silver är ju ändå ett silver... Men ofta så smakar det väldigt äckligt.
På kvällen var det bankett och prisutdelning. Vi vann ett tröstpris: Fair play.
Det kändes ändå rätt gött att få... Alltid kul att vara uppskattade av arrangörerna :-)
7 kommentarer:
Lisa, du ska inte ha ångest för din roliga fråga igår! Det är kanon att kunna bubbla på o säga vad som helst när som helst. Det var kul och det är kul att andra bjuder på sig själva och det är en styrka att göra det, tycker jag. Allt måste inte vara så blodigt o allvarligt.
Dessutom kan du ju skylla på att du var lite trött efter en intensiv helg... ;-)
(Tror egentligen att din fråga var om de skulle sova i huset redan inatt...? Du visste ju faktiskt inte hut mkt som var kvar i lägenheten, eller hur:))
Superkul turnering även om jag håller med om att det är viss bitter smak i munnen efter förlusten. Det var liksom fel match att förlora... Men, vi ska inte ge oss. Vi ska ha tillbaks guldet igen!!
Hahaha bjud på den Lisa, fnissar lite igen nu när jag läser det här. Men jag tänker så här:
Varje gång du gör bort dig, säger nåt plumt eller snubblar och känner att "fan vad pinsamt, jag vill bara sjunka genom jorden..."
Då ska du tänka dig tillbaka till 2010 och 6 goda vänner i en konstnärlig vattenlek i Thailand och sen kan du känna att "fan, det här var inte så illa... det kunde varit värre. Jag kunde ha skämts mer" :)
Trots känslan kan man inget annat göra åt det än att skratta med och bjuda på situationen. Är ju liksom lite sent att göra något annat än att bara bjuda på skiten och vänta på att nästa gång förhoppningsvis få skratta åt någon annan än sig själv :)
Själva frågan har jag väl inte så mkt ångest över. Det kan jag bjuda på (jag var för trött för att tänka klart).
Men även om jag kan bjuda på det så menar jag att det är väldigt jobbigt att sitta med ett knallrött ansikte med 14 personer som tittar på en och skrattar. Alla som blir generad med röda kinder vet hur jobbigt det känns.
Det är det som jag har ångest då det är en extremt jobbig känsla.
Aha, jag tänkte inte ens på att du hade röda kinder...
Dock förstår jag lite vad du menar. Ofta blir det lite jobbigt o känslig just när det händer men när det gått en tid så kan man skratt rätt gott åt det.
Jag har själv massor av såna tillfällen...(Sk "Forsränning" i Thailand, köra över (läs i) hål i vägen med bilen, adventstapas mm) Som ni vet har detta varit känsligt just när det hänt men nu kan ajg skratta rätt gott åt det :)
(Men jag förstår att det inte är just den grejen du menar Lisa, men ville ändå dra lite paralleller :))
Hehehe, ja.. Vi har alla lyckats ganska så bra med att göra bort oss. I efterhand får man bjuda lite på det.. Dock tycker jag vi kan skippa just de där jobbiga känslorna när man känner sig så utsatt. Deal :-)
Jag tror inte det var någon mer än du själv som uppfattade dig som generad och med röda kinder.
På tal om inget, i fredags satt jag på kundmöte med en projektledare som påstod att han hade en backkamera fram på bilen.
Dessutom vägrade han förstå varför det var konstigt.
Hihi, jag älskar ditt moment på forsränningen Anna. Tur vi har varsin Thailandsblunder :)
Önskar även jag varit med i bilen på väg till Norrköpingsmatchen. Men det är nästan lika kul återberättat!
Det är ju sånt som gör livet extra roligt (särskilt i efterhand) :)
Skicka en kommentar